Duc d'Albe

M/S Caledonian Sky vid vår utrustningskaj. Notera "dykdalbarna" i förgrunden. Dykdalb är enligt Sjöfartsverkets definition en bottenfast anordning för att förtöja eller bära av, det vill säga styra undan, fartyg.

En dykdalb består av en grupp pålar sammanfästa till ett fundament. Dykdalb definieras i Nordisk familjebok från 1881 som "en grov pelare, sammansatt av flera i sjöbottnen nedtryckta pålar som går mot varandra över vattenytan och fasthållas av järnringar".

För fartyg används dykdalber för förtöjning och för att förhindra att fartygen kör emot bropelare eller andra bärande element i farleder eller hamnar. I flottningssammanhang var de förankringsanordningar med hjälp av vilka timmersläp spelades hem över öppet vatten.

Ännu i slutet av 1800-talet användes i Sverige den ursprungliga benämningen Duc d'Albe eller Duc d'albe efter den spanske fältherren hertigen av Alba (Duc d’Albe) (1508-1583). Denne tillskrivs att ha uppfunnit denna förtöjningsanordning under det nederländska frihetskriget men detta har ifrågasatts och kan inte beläggas.

Dykdalber anses i en version första gången ha använts i floden Schelde under Spaniens belägring av Antwerpen 1584–85, men det finns också andra varianter. Det tyska ordet för dykdalb är Dalbe (eller Duckdalbe); dalbe är det holländska ordet för påle. En möjlighet är att dykdalb härrör från detta holländska ord. En annan teori hänför namnet till de holländska orden "duken" (sänka) och "dallen" (bjälkar).

Samtliga förklaringar om ordets ursprung pekar därför mot att dykdalber först börjat användas i Nederländerna som tidigt hade en stor handelsflotta. (wiki)